På något sätt hamnade allt på pianot. Och för första gången kändes inte pianot så där överväldigande dominant utan lite mer som en vänlig själ som håller minnen och kära ting. Fotot på mamma, teckningen på pappa, farmors gröna bladfat, pappas reseskildringar i läderpärm, min "made in West Germany" vas, lampan från landet, discobollen från källaren, och så vidare.
Jag testar och flyttar runt på sakerna och ser skillnaden. Och så fotograferar jag med stativ för första gången och längre slutartid. Det lärde jag mig igår. När jag homestylade hemma hos en fotograf. Och vågade fråga om fotograferingstips.
Och om ni undrar vad det är som är suddigt i spegeln så är det jag. En enda suddig typ med röd näsa. Bort med den.
Perfekta grejer på ett piano tycker jag, kära minnen som foton och arvegods. Önskar inget hellre än att kunna ta hit mitt gamla svarta piano men det finns verkligen ingen plats för det, då får vi slänga ut soffan i stället... Och hur skulle vi få upp det för trappan. Nej jag får vänta till jag får min stora herrgård ;-)
SvaraRaderaJa, visst är det vårljus ute... Kram!
Ha ha, ja, var är den där herrgården när man behöver den? Det där pianot balanserar på en tunn lina, det skulle ju kunna vara en liten läshörna där istället... eller en vagn för alla fina flaskor vars innehåll vi aldrig hinner dricka i fina glasen innan vi stupar på soffan..:-)
RaderaKram!
Bästa sättet att flytta runt och fota och känna sig för;) Fint! Kram
SvaraRaderaverkligen fina bilder! vill också lära mig ! :)
SvaraRaderaHittade till dig via fabriken och vill bara säga att jag gillar dina bilder på pianot. Hur fina som helst!
SvaraRaderaMaria