This is me: ska jag välja att tolka temat ur ett inredningsperspektiv eller från ett jag-perspektiv, var min första tanke. Och eftersom jag just nu är i en nyblivenmamma-bubbla blev det jag-perspektivet:
Jag har en liten tre veckors bebis som tar all min tid just nu, därför bloggar jag inte så ofta. Jag har också en snart femåring som är stor, säger hon själv. Som tappade sin första tand samma dag hon blev storasyster. I flera år har vi längtat och kämpat för att hon ska bli storasyster. Och mot alla odds, på riktigt mot alla odds, tack vare att vi är så förbaskat envisa, blev det så. Vad skönt det är när man får rätt till slut och oddsen inte alltid pekar rätt men magkänslan gör det.
Tillsammans med pappan har vi ett hus, dit flytten gick från vårt
gamla hus tre veckor innan bebis kom. Huset som är över 100 år gammalt har varit oälskat länge länge och nu försöker vi väcka dess bortglömda och dolda personlighet. Huset är gatans fulaste och skäms lite för sig, ska få sträcka på sig och känna kärlek och omvårdnad i år. Vi river och lyfter, vi skrapar och upptäcker både skönhet och farligheter. Nu ska vi sanera asbest och mögel. Inte något vi hade räknat med. Men vi fick vackra dörrar, snickerier och underbara golv som inte någon brytt sig om att leta efter på över 70 år istället.
Jag är stor nu, jag har passerat mitt i livet strecket, på andra sidan 40, jag har två barn, en man, ett hus,
ett torp och en hund. Jag har inte mina föräldrar kvar. Jag är äldre än vad jag ser ut (tack
mamma!), jag är självständig som få (tack mamma och
pappa!) och jag kan själv (tack igen mamma och pappa!) och jag gör vad jag vill och jag vågar (tack till mig själv!). Jag tycker om att ha vackra saker runt om mig.
Jag är bra på att bygga.
Jag gillar gamla saker och nya saker. Bäst i kombination. Jag är en dagdrömmare.
Jag vill mera. Oftast på en gång. Jag övar mig i att säga: det tar vi sen. Men snart ska jag hitta sladden till kameran bland alla flyttlådor i källaren så att jag kan börja fota igen. Men för nu tar jag det lite lugnt.
