mitt torp - en liten släktsaga

Jag har berättat tidigare att jag har ett litet torp i Bergslagen. Mitt torp är inte bara vad som syns på bild. Mitt torp byggdes av min farmors mormor Olivia Augusta och hennes man Johan på 1800-talet. Där uppfostrade sedan änkan Augusta två döttrar; Anna Olivia och Alma Olivia på egen hand, med lite hjälp av sin mor, pigan Stina Andersdotter. Anna Olivia blev mamma till min farmor Lisa och på den vägen är det. Det är vår lilla stuga, vår väg, vår plats på jorden.

Här har sju generationer vandrat och jag hoppas på många fler. Här finns fortfarande de som lämnat oss. Än i dag kan jag se farmor i det lilla köket utan vatten. Jag ser farfar vid boden huggandes ved. Jag ser pappa på trappan med ett glas vin i handen blickandes ut över vår äng.

Jag ser Augusta och hennes småflickor framför mig, mitt i kalla vintern, där de levde på gränsen till fattigdom. Vi lever hundra år i sär men vi har lekt på samma stora sten, våra bara fötter stryker över samma blankslitna trösklar och vi ser ut över samma äng. Så visst känner jag dom.

Augusta levde i stugan till 1936 då hon var 80 år, på egen hand de sista 20 åren. Då hade hon under alla år fajtat bort traktens rika bönder som ville köpa marken. Augusta var kvinna nog för sin mark, sin bössa och sina flickor.

Här har jag växt upp varje sommar. Och här hoppas jag att min dotter ska samla på sig massvis av ljuva sommarminnen. Sådana minnen som doftar av syren, spetsgardiner, släktband och gamla stela broderade linnelakan med monogram. Jag älskar den här platsen.

Stora stenen

Boden, fylld av skatter.