Att älska gamla hus

Att älska gamla hus är något jag delar med Christina som äger huset på bilden ovan och längre ned i inlägget. För mig är det som att gå på en skattjakt som aldrig tar slut, överallt finns små dolda skatter. När vi flyttade in i vårt hus från 1910 var det beklätt med 70-tals kostym interiört. Heta furupaneler, sänkta tak, all pärlspont övertäkt med masonitskivor, korkoplast golv, igensatta nischer och dörröppningar, 70-tals trappräcke... listan tar aldrig slut.

Vi gjorde en "snabb renovering" innan vi flyttade in som innebar att vi återställde trappan, tog fram trägolven och målade all furupanel i taken vit. Sedan dess har vi byggt kök, tagit bort orange fiskbensparkett och byggt tvättstuga.

Resan är målet
Det fina med att bo i ett gammalt hus och inte göra allt på en gång är att det alltid finns något att ta tag i. Och vissa skulle inte tycka att det är det fina utan det jobbiga. Men jag, förstår ni, älskar att gå på skattjakt i huset, jag älskar att borra små hål och se vad som finns bakom den där väggen, det där taket. Det vittnar om historien, tider som varit och om de som bott i huset tidigare.

När jag upptäcker något så får jag gåshud på armarna och tårar i ögonen av lycka, det ger mig en sådan energikick. Därför kommer jag aldrig att köpa eller flytta till ett renoverat eller nybyggt hus. Därför ligger det alltid tumstockar, hammare och kofot lite här och där i huset. Därför bangar jag inte på att riva bort gipsskivor, innertak och lyfta på parketten. Därför är upptäckandet och arbetet det bästa jag vet. 

Senaste upptäckande:
Pärlspont bakom masonit i trappan
Vacker grönmålad skorstensstock bakom gipsskivor som kommer att göra en hall 6 centimeter bredare.

Nedan fler bilder från huset i Skåne som verkligen inte har 70-talifierats från Sköna Hem av Jonas Ingerstedt.

foto: Jonas Ingerstedt

på ugglornas kulle

Vi har dragit söder ut. Till mannens släktgård. Platsen som ligger på en kulle med vidsträckta vyer över sjö och hagar.

Huset är en dröm för en flicka som älskar gamla ting och tider. Här andas det förflutna och jag går från rum till rum och insuper vackra bilder av möbler, färger, tapeter och svartvita bilder från tider och människor som passerat.

Jag har gått loss ordentligt med kameran. För det är vår sista sommar här. Släktgården ska säljas. Visserligen för att stanna inom släkten men inte inom vår del av familjen. Vi har ju redan ett hundraårigt hus i stan och ett snart tvåhundraårigt torp i skogarna.Vi mäktar inte med att ta hand om ännu ett hus, och inte bara ett hus utan en enorm gård dessutom.

Så våra vägar skiljs åt och vi svänger kanske aldrig mer upp på vägen som går uppför kullen där ugglorna bor. Vemodet och barndomens minnen kommer nog att spela huvudroll för mannen denna vecka skulle jag gissa. Även jag känner av det, det tror jag alla kan göra som har en plats i sitt hjärta.

Har jag föresten sagt hur glad och inspirerad jag blir över era fina kommentarer? De värmer!

min pappa äventyraren

I dag är en dag för att minnas pappa. Så här är ett litet svep i hans liv 1954, då 19-åringen lämnade Västerås trygga syrendoftande villakvarter bakomsig. Äventyret lockade, pappa mönstrade på M/S Kungsholmen som kökspojke. Han reste över Atlanten till främmande länder och städer som New York, Curacao, Venezuela, Cristobal i Panama, Havanna på Cuba... Allt dokumenterades med bilder och i en skrivbok. Pappa slet i köket, svabbade däck och såg delar av världen som han bara drömt om. Detta vara bara början på ett liv med äventyrarens nyfikenhet som bärkraft under vingarna...

mammas mantra

När jag var liten stod min mamma framför spegeln på morgonen och upprepade "jag blir bättre och bättre för var dag som går". Då trodde jag att det handlade om att hon blev en bättre på praktiska saker men nu förstår jag att hon talade sig frisk och återställd från sin hjärtoperation. 

I tider när det blåser och saker och ting inte blir som man tänkt kanske ett upplyftande mantra vara tröstande. Från Keep Calm Gallery kommer de lugnande orden.

Everything is going to be OK. 

Hoppas.